Broderier
från den mytologiska urtiden
- Teresa Oscarsson (f. 1951)
Teresa Oscarsson
Foto: Tony Sandin
Jag målar med korsstygn. För mig är bilderna, materialet och färgerna viktigare än tekniken.
Jag arbetar nästan bara i ull. Jag tycker om tanken att ullen en gång suttit på ett litet får någonstans i världen. Djur fascinerar mig mycket. Insekternas myllrande liv i min trädgård är lika fascinerande som den stora mörka natthimlen. Jag ser ofta djur i människor och jag ser också mänskliga drag i djur. I den mytologiska urtiden, där jag föredrar att vistas, är tillvaron gränslös eller gränsöverskridande.
Mina broderier inspireras av tre intresseområden. Djur är ett således. Ett annat är Amerika. Jag är intresserad av amerikansk historia och helt fascinerad av det amerikanska landskapet. I Montana har jag en gång träffat en grizzlybjörn med sin unge. Till häst! Alltså jag var till häst, inte grizzlyn.
Myter och legender intresserar mig också och efter så många år på Etnografiska museet är mitt huvud fullt av dessa fascinerande berättelser från mänsklighetens gryning. Jag ser myter som bilder av mänsklighetens eviga drömmar och frågor. Frågorna som vi människor i hela världen och i alla tider ställt oss är av samma slag. Det handlar om hur vi ska få lite fason på tillvarons kaos. Myterna är speglingar och bilder av vad det är att vara människa.
I alla tider och överallt i världen.
Jag har "alltid" varit en skapande människa. Jag har tecknat och målat och drejat, etsat och virkat men det tog nästan femtio år att hitta min egen uttrycksform. Och att det skulle bli något textilt förvånade kanske alla som känner mig men också mig själv.
När jag var bara några år fastnade jag med fingrarna i mormors symaskin. Skadorna på högerhandens fingrar syns än idag. På syslöjden i mellanstadiet gjorde jag allt för att slippa vara med. Så fort jag kunde valde jag i stället träslöjd.
När jag var tjugo år ville jag bli konstnär och gick ett år på konstskola. Det blev inget konstnärsliv då. Jag reste, läste intressanta ämnen på universitetet och utbildade mig till fritidspedagog. Jag arbetade, gifte mig, fick barn. Efter några år började jag läsa socialantropologi och arbetade sedan många år som museipedagog på Etnografiska museet. Sen började jag brodera.
Hösten 2002 skickade jag in fem bilder av mina korsstygnsbroderier till Liljevalchs vårsalong. Alla fem blev antagna och jag sålde tre av dem. Sedan dess har jag deltagit i ytterligare två utställningar på Liljevalchs Vårsalong.
Våren 2003 fick jag Stockholms läns landstings kulturstipendium.
Då slutade jag min anställning på museet för gott för att ägna all min lust och kraft på att utveckla mitt konstnärliga liv.
Det är en härlig känsla att få slutföra något, till exempel ett broderi. Det är precis som i skapelsemyterna. Först finns bara en tanke, ett ord, en dröm eller en bild. Sen växer något fram, sakta, sakta. Att det går så långsamt med korsstygn ser jag som något verkligt bra. Jag tycker nästan allt går lite för fort överallt annars.
